Intervju: Marni Hadjiemmanouil
– Din första konsert i Skandinavien- i Stockholm och i Göteborg; hur känns det? Vilka är de första låtarna du tog med dig hit i bagaget?
Jag är väldigt glad över resan och ser fram emot den! Det stämmer att det är första gången jag håller en konsert i Skandinavien. Jag kan inte förklara hur det kan förefalla sig att jag ännu inte haft möjligheten att besöka era trakter när jag har rest över hela världen alla dessa år. Men, det är så pass dags nu att jag delar med mig med er det som är viktigt för mig: känslor, minnen, drömmar och sånger. Programmet innehåller material från min diskografi, några covers av traditionella låtar och några låtar av andra artister som jag älskar. Jag kommer att spela el- och akustisk gitarr, utan några andra musiker på scen. Jag uppträder ofta ensam, eftersom det för mig tillbaka till låtskrivandets rötter. I dessa solokonserter har låtarna en chans att höras som de skrevs.
– Du har hållit konserter över hela världen; New York, Indiana, Chicago, London, Tyskland, Storbritannien, Belgien, Spanien, Rumänien, Frankrike, Georgien, Argentina, Egypten. Hur viktigt är det för en artist att ta in så många olika kulturer som man tar in på scenen? Stämmer det att musiken inte har några gränser och att den enar oss?
Musik, och särskilt sång, har varit människans livskraft genom tiderna. Det är en grundläggande, gemensam egenskap hos alla människor och alla folks behov av att uttrycka sig och samexistera genom sången. Från Australien till Portugal och från Argentina till Skottland, min önskan är alltid att dela med mina medmänniskor ett heligt ögonblick som inte kan upprepas. Det enda sättet att göra det ärligt är att vara mig själv, i en kreativ interaktion med varje lands karaktär och varje lyssnare. Denna verkliga, levande relation förvandlar konserten till en ritual i mig och gör mig till en del av helheten, inte som huvudrollsinnehavaren, utan som en del i en grupp som skapar något gemensamt.
– En konstnärlig familj, som din, är en familj som producerar kultur; min känsla är att detta uttrycksbehov, som utan ansträngning kommer fram till allmänheten, i viss mån formar deras allmänna uppfattning, men också deras estetik av saker. Vilken riktning tar din egen livstolkning genom din Konst, medan den hjälper oss att hitta vår inre värld?
Jag växte upp i ett hus – målarverkstad. Konst är inte något som finns separat från vårt liv. Vi formar konsten och konsten formar oss. Ett uttryck som används ofta när någon pratar om sig själv att ”som konstnär och männsiak” har alltid tyckts roligt för mig. Jag har aldrig kunnat skilja dessa två åt. Jag tror att varje människa är en konstnär. Jag betraktar till exempel lyssnaren inte som en passiv mottagare utan en aktiv skapare. Hans val att lyssna på en låt och inte en annan, att gå på den ena konserten och inte den andra, till och med sättet med vilket han deltar i en konsert, formar och visar, utöver dennes personliga estetik, även vår kollektiva kulturella ställning. Själv skriver jag alltid som lyssnare: jag vill höra en låt som inte finns, så jag är tvungen att skriva den.
-Din text är djup, känslosam, man skulle kunna säga att när man hör den, är det ord och inga visor som gäller. Det verkar som om du är ute efter en befrielse, en frälsning… När har du dessa ”heliga” timmar då du bygger upp och dekonstruerar dig själv? När är det du skriver om färden, tiden och smärtan? Är det när väggarna sluter sig omkring en?
Snarare när det är tvärtom… Mitt rum är ändå litet, bara 9,5 kvadratmeter. I den finns det många gitarrer, basar och lutor som hänger i taket, 4 analoga syntar, ett piano, oändligt med böcker, en samling barockflöjter, akustiska och elektroniska slagverksinstrument, inspelningsutrustning, högtalare, pedalbrädor, datorer, papper, memorabilia, föremål. Jag har knappt utrymme att gå genom rummet för att sätta mig på min plats. Och ändå, på kvällarna, när barnen sover och när ingen förväntar sig något av mig, blir det här trånga utrymmet enormt! Jag skriver när livet är frånvarande. Tvärtom, när livet är närvarande, verkar det något orättvist att ge upp det för att isolera sig och beskriva det.
– Dina samarbeten med konst- och kulturfolket är extremt noggranna; du har samarbetat med stora skapare som har satt en historisk prägel på musikvärlden, som tex Yannis Spathas, Dionysis Savvopoulos, du har framfört låtar av Manos Hatzidakis, Manos Loizos, samarbetat -bland annat – med Mikis Theodorakis Folkorkester. Efter en sådan konstgemenskap går konstnären framåt. Vad har du då lärt dig alla dessa år som du för vidare till din publik?
Vi är i stor utsträckning de människor vi möter. Jag har haft turen att träffa många av de människor som har påverkat mig genom sitt arbete. Kompositörer, textförfattare, band, musiker, grekiska och utländska artister. Men jag inser ofta att mötet med deras arbete spelade en större roll för mig än den personliga bekantskapen eller samarbetet. Deras stora gåva är världen de skapade och gav oss, som definierar vår existens.
– Människan och hennes känsloliv, smärta, krig, kärlek, nöd, bön, förlåtelse, allt som styr oss och översvämmar oss med skuld, tårar, förlösning, medkänsla, är genomgående i din konst, både text och musik. Hur tar du emot kärleken som folk ger dig och folks lojalitet? Har det att göra med dina låtars djupt mänskliga natur?
Jag känner stor tacksamhet mot publiken. Den har accepterat mig, gjort mig ”en i gänget”, gått med på att resa tillsammans med mig, tagit mig till platser jag aldrig skulle besökt annars, både i verkliga livet och inombords. Jag är en sluten person, även om jag verkar sällskaplig. Jag har hela tiden ett behov av att stänga ner och samtidigt kämpar jag hela tiden för att ta mig ur jagets labyrint. Jag tror ofta att folk accepterar mig för att de är vänliga. Kanske känner de av min ångest att fly min instängdhet, att komma ut ur mig själv och dela något med dem. Så de ger mig denna möjlighet genom att ge mig samexistensens gåva, som jag inte hade haft utan sången.
-Du har ett personligt förhållande till teatern som går tillbaka till 1993, då du medverkade i Epidaurus. Du har även tonsatt poesi för teatern, bland annat av den viktige grekiske poeten Nikos Gatsos. Letar du under ditt liv efter tillfällen att vara nära teatern?
Jag agerar inte längre som skådespelare, jag gjorde det lite och sporadiskt i mitt liv, trots mina studier på Nationalteaterskolan och min kärlek till teater och film. Närhelst jag får chansen föredrar jag att skriva musik till teaterföreställningar i Grekland och på andra håll, snarare än att agera som skådespelare. Jag skulle också vara intresserad av att skriva musik för film.
-Cypern – ditt hemland – platsen för de första åren av ditt inre sökande, följer det dig överallt? Är det – till exempel – ett personligt behov som finns i var och en av dina konserter att dela med dig med resten av världen denna så hårt prövade öns historia, genom Cyperns folksånger?
Cypern är en del av mig. Om jag vill berätta för allmänheten vem jag verkligen är, då är det omöjligt att utesluta Cypern. Jag älskar platsen, historien, språket, musiken, människorna. Jag är hälften fastlandsgrek – min mamma är från Thessaloniki – men jag är ledsen över Greklands inställning. Man anser att Cypern är tillräckligt långt bort för att kunna förstå det eller till och med lära känna det, men tillräckligt nära för att orsaka tragedier. Sång, till sin natur, överbygger avståndet. Kanske är det därför jag sjunger cypriotiska sånger. De hjälper mig att gå tillbaka dit och presentera min plats för människor som inte känner till det.
-Vad fick dig att stanna kvar i Grekland? Har du någonsin verkligen tänkt på att flytta någon annanstans?
Jag har aldrig slutat tänka på att flytta. Men jag älskar Grekland djupt. Inte den grekiska staten, utan platserna, kulturen, människorna. När vi borde ha flyttat utomlands kom finanskrisen. Då kände jag ett behov av att stanna och arbeta här. Det var inte så att jag trodde att någon hade något att vinna på min vistelse här, jag kände det dock som min plikt att inte lämna landet i denna svåra tid, eftersom jag hade förmånen att kunna leva här. Så här i efterhand tycker jag att det var fel beslut. Jag missade chansen att sakna Grekland.
